trodde jag var tillaka på bloggbanan igen med det verkar inte som de. Jag är ledsen att jag inte kan säga varför jag inte har bloggat. jag vill säga men ändå inte. och då tycker jag att det är bäst att vara tyst istället så jag inte ångrar mig. Kan säga att jag har johan Ylva och resten av min familj som stöttar mig. Det känns mycket bättre nu än förra veckan. Men det kommer och går precis som ett tåg. Tack vare min familj så går inte tåget så ofta längre. Men när det väl kommer så är det bara värre.